Det var en gång en finne som ville säga något om livet. Men för att kunna säga något om livet måste man lida. Därför flyttade han till Sverige.

I Sverige förstod ingen vad han menade, trots att han flyttade till en del av Sverige som till övervägande del består av just finnar. Det fick hans lidande att övergå i deseration och den musik, genom vilken han ville säga något om livet, blev rå och kompromisslös. Som ett övergivet skrik i ett nedlagt bruk.

Men då hände något egendomligt. Tillsammans med Uffe och Pasi i The Soul Preachers spelade han musik som förvånansvärt många tycktes begripa sig på. Hamrandet och slamrandet tycktes vara ett uppskattat sätt att säga något om livet.

Jarmo fick stå på scen och många kom för att lyssna. Att ingen hade en möjlighet att höra vad han hade att säga i oväsendet brydde han sig inte om. Han blödde ju från fingrarna. Det sade allt.

Men så försvann Uffe igen (det hade hänt förr och ingen visste vart) och efter långt övervägande bestämde han sig för att göra musik där man kunde höra vad han sa. Han skulle göra en platta alldeles själv där han kunde begränsa slamrandet och istället låta annorlunda takter och vackra harmonier träda fram.

Låtar som "I Don't Want a Face Like Yours" byttes ut mot "I Don't Want Everything". Uffe och Pasi byttes ut mot knappar, boxar och effekter och genast lät det mycket bättre. Nu hör alla mitt lidande och inte de andras, tänkte han.

Ja, plötsligt var hans annars så omtöcknade medvetande så bestämt och fokuserat att han bestämde sig för att starta ett skivbolag.

Fortsättning följer...

Uffe